rodeo

Riche är en krog i närheten av Stureplan i Stockholm, jag och kolleger i branschen äter lunch där ibland. En av dem är Margret Atladottir – en av de smartare journalister jag haft äran att jobba med, läs till exempel hennes briljanta Camilla Henemark-artikel i Rodeos sommarnummer 2007.

Igår twittrade Margret om hur det kan vara på Riche när man äter lunch. Den första tweeten hittar du här, jag har redigerat ihop de som följer ur hennes flöde till ett stycke för ökad läsbarhet:

förra årets mest bisarra, en manlig branschkollega tittade på mig och sa: du ser ut som en tredje klassens ebba von sydow. jag va på riche och åt lunch med en annan branschkollega. när snubben sa det skrattade alla fyra snubbar. jag fattade ingenting. ska skriva ett längre inlägg om incidenten snart. kanske hänger ut namn. för vad är det för jävla grej? att ens kommentera min klädsel? att understryka att jag inte kommer från en ”fin familj”? alla va minst 10 år äldre än mig också. behandlar man någon sådär? och det var inte ens kul om det var ett ”skämt”. ville våldtäktsduscha efteråt. (…) kan säga att anledningen till varför jag blev ledsen av kommentaren var att jag kände mig klassförnedrad. typ ”du låtsas vara fin, vi ÄR d”

Du ser ut som en tredje klassens Ebba von Sydow.

Mediemännen tyckte uppenbarligen att det var roligt sagt. Alla skrattade ju. Men det låter inte särskilt kul. Tvärtom, för mig framstår det som ganska typiskt, vardagssvinigt kvinnoförakt, framslängt av någon så van vid att ersätta bristande självkänsla med de sorgligare formerna av verbal förbrödning att han går på autopilot. Sådant kan män i mediebranschen ägna sig åt – när kompensationsbehovet för att tonårsdrömmarna om ett liv på huvudstadens kulturparnass inte riktigt utvecklade sig enligt planen blir så tryckande att enda sättet att lyfta upp sig själv är att trycka ner någon annan.

Det är min tolkning. Men jag kan förstås ha fel.

Däremot vet jag följande: Det finns en uråldrig bok som vi kallar manlighetskoden och en av dess grundpelare är att ”våga stå för vad du tycker”.

Så nu undrar jag ett par saker. Vilka är ni egentligen, mediemännen som förra året tyckte det var skojigt att kalla Margret Atladottir för ”en tredje klassens Ebba von Sydow”? Vad heter du som sa det, och hur tänkte du? Ni som skrattade med, vilka är ni och vad tänkte ni?

Kommentarsfältet nedan är öppet. Ni får gärna gästa det. Antingen för att förklara er, och lite mer utförligt resonera om varför det är roligt att förnedra kvinnliga kolleger på Riche. Eller bara för att reda ut eventuella missförstånd.

Hur som helst, hör av er. Mediebranschen älskar män som vågar stå för vad de tycker.

I helgen såg jag ynglingagatan 1-utställningen på Moderna igen, innan den stängde. Utställningen presenterar alltså konst som ställde ut på ett galler under 90-talet som kom att bli betydande för den svenska postmoderna konstscenen. Med i utställningen fanns ett verk av Ann Sofie Back från 1999.

Tejpade skor fasttejpade i golvet och handskar med avklippta fingrar upphängda på väggen.

Spara / dela med dig

Snart öppnar Ai Weiwei-utställningen på Magasin 3! Här i Stockholm. Ser fram mot det. Tänkte därför vi kunde ta fram ett Ai Weiwei-citat hämtat ur en intervju i tidskriften Yishu Yinhang (艺术银行), översatt ”Konstbanken”, en tidskrift som ägnar sig åt finanskonst, konst och hur de förblandar sig:

”Jag tycker inte att någon som helst konst har någon bestående mening. Oavsett om den är traditionell eller samtida avantgardism. Eftersom all konst har ambitionen att upptäcka nya möjligheter. Därför är den till sin inneboende natur med nödvändighet dynamisk. ‘Aaaa, den här målningen är bra måleri’, den sortens uttalanden måste i grunden förstås som ett slags skällsord, eftersom andemeningen är att nu är det kört. Samtidskonsten har äntligen lämnat den fetischistiska föreställningen om konsten. Konsten måste vara dynamisk, måste vara i rörelse, förhålla sig. Det går inte att bara se till resultatet.”

Spara / dela med dig

Snart öppnar Ai Weiwei-utställningen på Magasin 3! Här i Stockholm. Ser fram mot det. Tänkte därför vi kunde ta fram ett Ai Weiwei-citat hämtat ur en intervju i tidskriften Yishu Yinhang (艺术银行), översatt ”Konstbanken”, en tidskrift som ägnar sig åt finanskonst, konst och hur de förblandar sig:

”Jag tycker inte att någon som helst konst har någon bestående mening. Oavsett om den är traditionell eller samtida avantgardism. Eftersom all konst har ambitionen att upptäcka nya möjligheter. Därför är den till sin inneboende natur med nödvändighet dynamisk. ‘Aaaa, den här målningen är bra måleri’, den sortens uttalanden måste i grunden förstås som ett slags skällsord, eftersom andemeningen är att nu är det kört. Samtidskonsten har äntligen lämnat den fetischistiska föreställningen om konsten. Konsten måste vara dynamisk, måste vara i rörelse, förhålla sig. Det går inte att bara se till resultatet.”

Spara / dela med dig

Ingen har väl missat att bästa PARISA är Guldbaggens JOAN RIVERS ikväll? I Ida Sjöstedt, för att hon ville visa hur en gala ska tas. Man kan följa henne här eller se det kl 20 på teve ikväll.

 

Spara / dela med dig

En av de mest ödesmättade målningarna på Nationalmuseums utställning med ryska 1800-talskonstnärer, Peredvizjniki, är Krigare vid korsvägen. Tavlan är signerad Viktor Vasnetsov och avbildar en populär folksaga. Vid en landsvägskorsning i ett mytmättat medeltida ryskt landskap sitter en riddare försjunken på sin häst. Han betraktar en vägsten framför honom, dess inskription går inte att misstolka:

Döden väntar på den som fortsätter framåt.

På Nationalmuseum, för någon timme sedan, stod Thomas Bodström ett par meter ifrån den där målningen. Jag vet inte om han funderade på dess symbolik – han pratade nämligen med Sven Wollter, som tydligen också vandrat till Blasieholmen för att se (en lysande) retrospektiv över en politiskt banbrytande konströrelse.

Jag tog ingen bild, man ska inte smyga på dem som njuter av rysk realism. Men lite senare sprang jag in i Thomas Bodström i en av utställningssalarna. Jag ställde ett par frågor, apropå Håkan Juholts avgång och att Bodström av vadslagningsfirman Betsson som lyfts fram som oddsfavorit att efterträda honom som ledare för socialdemokraterna.

Lugnet efter stormen?– Ha ha. Ja, det kanske man kan säga.

Visste du att du toppar Betssons vadslagningslista på Juholts efterträdare? – Nej, det kände jag inte till. Det är inget jag skulle satsa många kronor på.

2,16 är det senaste oddset jag sett. Ingen högoddsare direkt?– Det kommer stiga snart.

Okej, lycka till.– Tack.

Det känns som att allt denna blogg gör är att ge SVTplay-tips??? Men så får det vara:

Idag är det ju ändå på dagen 31 år sedan konstnären Francesca Woodman gick bort. Och på SVTplay går just nu en sevärd K Special om henne: Fotot, Francesca och fallet (extremt tacky titel? men men).

Det räcker med att se en enda bild av hennes (som de flesta var självporträtt, eller, kanske snarast bilder med henne själv som motiv) och man kommer bli engagerad.

Francesca Woodman var före sin tid, på 70-talet var det väldigt få som förstod hennes bildkonst. Något som idag känns helt absurt? Att det fanns en tid då man avfärdade bilder som Francesca Woodmans? Idag tillhör hon i alla fall några av världens genom tiderna största fotokonstnärer. Det är otroligt sorgligt att hon bara blev 22 år gammal, men hon började fota som 13-åring och hade därför – lyckligtvis för oss – hunnit skapa en ganska stor samling verk. Hon är känd för sin svartvita estetik där en kvinna (oftast hon själv eftersom, som hon ska ha sagt, ”jag är ju alltid tillgänglig”) på något sätt förhåller sig till ett rum. Eller till till omgivningen jämte den egna kroppen.

 

Spara / dela med dig

Sista avsnittet av Sherlock, säsong två, sändes på BBC i söndags. Åtta miljoner britter brädde sitt rostbröd, bänkade sig i tv-soffan och drogs med i en och en halv timme av allt det som gör Mark Gatiss och Steven Moffats uppdatering av litteraturhistoriens mest legendariska detektivhistorier till så jävla fin underhållning.

Det finns så klart massor att säga om varför. Hur Gatiss och Moffat placerar sin mästerdetektiv så snyggt i samtiden, med terroristkomplotter, BDSM-dominatriser och kändiskåta murvlar väntande runt hörnet. Hur sympatiskt Benedict Cumberbatch spelar Holmes, någonstans mellan övermänsklig genialitet en mycket mer jordnära autism (en återkommande teori genom litteraturhistorien). Det ständiga, kärleksfulla gnabbandet med doktor Watson – där Martin Freeman, med finkalibrerade känsloskiftningar mellan beundran och irritation, får något som kunde stannat vid ett lustigt sidospår att lyfta till ett ständigt pågående psykologiskt spel om ger varje avsnitt en djupare dimension av relationsdrama. Mark Gatiss, inte bara manusförfattare utan även skådis, som briljant balanserar mellan subtila sarkasmer och en sorts överklassig tafatthet i rollen som Sherlocks bror Mycroft. Alla underbara små replikskiften. Kängorna till tabloidpressen i säsongsfinalen, nu när Sherlock Holmes även i tv-serien blivit ett mediefenomen.

Allt det där. Och så, förstås, Sherlocks överrock.

Jag har skrivit tidigare om hur allt fler tv-serier gör sin garderob till en del av handlingen – och i förlängningen, marknadsföringen: När livsstilskonsumtion blivit västvärldens sociala kitt, har de kläder som tv-karaktärer bär blivit ett sätt att knyta närmare band till publiken.

Jag vet inte om något av det där var Sherlockskaparnas avsikt. Men numera verkar de hur som helst vara fullt medvetna om seriens modeeffekt. Benedict Cumberbatchs rock, en ”Milford” från Belstaff, fanns inte längre i butikerna när Sherlock började sändas 2010. Men efter att mängder av Holmesälskare börjat fråga efter rocken, tog den brittiska tillverkaren tillbaka den i produktion.

I förra avsnittet, Baskervilles hund, tar rocken plötsligt plats i centrum. Holmes och Watson ska just kliva ur bilen, de tjafsar som vanligt.

Watson: Kan vi vara snälla att inte göra så den här gången? Holmes: Göra vad? Watson: Att du ska vara sådär mystisk med dina… kindben. Och vika upp rockkragen så att du ser cool ut. Holmes: Det gör jag inte. Watson. Jo. Det gör du.

Den gode doktorn har hittat en svag punkt. Sherlock, kändisdetektiven, börjar bli fåfäng. Det är en lysande sekvens, en vinst för Watson som samtidigt fungerar som en passning till seriens mer modeknarkande tittare.

Våren 2012 har Belstaff återigen förpassat Sherlockrocken till modets kyrkogård – vilket förstås inte undgått de fans som med holmesk noggrannhet studerar varje detalj i serien. Spoilervarning här, sluta läsa om du inte sett säsongsfinalen – men i senaste Sherlockavsnittet störtar Holmes inte bara mot sin död. Han mosas på gatan, bara för att inte långt senare dyka upp på sin egen begravning – i fläckfri, uppenbarligen nyinköpt och exakt likadan Belstaffrock. Att fejka sin död och lura hela världen är en sak. Men inte ens Sherlock Holmes kan väl få tag på ett specifikt plagg som inte funnits i butikerna på flera säsonger?

Har han tagit kontakt med de kinesiska triader han konfronterade i säsong ett, och fått dem att finkamma Asiens piratkopiemarknader? Eller handlar han helt enkelt på eBay?

Som en tittare konstaterar: Den pånyttfödda överrocken är det största mysteriet av dem alla.

Ok. Så jag fortsätter på spåret med tumblr-tips. Det får bli så just nu.

Och den här gången blir det: howtobeafuckinglady.tumblr.com. (obs NSFW. typ. ibland.)

Håll till godo!!!

How To Be A F***ing Lady. Här kommer en egen sammanklistrad miniversion:

Spara / dela med dig

Det har varit mycket gala överallt på sistone men en grej bara: Vi var många som hoppade högt av lycka när Ingela Klemetz-Farago vann ELLEs hederspris i fredags.

Hon är, för den som inte redan vet, stylist (och stilikon) och nyligen nu aktuell med utställningen Northern women in Chanel på Fotografiska (som precis startat en turné med start i Köpenhamn). Det kändes verkligen som rätt vinnare. Som en sådan modekraft i Sverige, inspirerar hon många.

En vän tipsade mig om ett gammalt klipp med henne (och Rickard Engfors och Emma Sjöberg btw) från en modevisning på Fjärilshuset 1993. Väldigt kul att se:

Click here to view the embedded video.

Ingela var ju även känd som Ingy förut när hon var artist, och hennes album Unlikely heroes från -99 finns faktiskt att höra på t ex Spotify. Hon var väldigt före sin tid men jag tror bl a låten Horror Film spelades ganska flitigt?

Så fab.

Spara / dela med dig

Click here to view the embedded video.

Det är ju fredag och så.

Spara / dela med dig

Det ju finns många bra tumblrs där ute, men just omgthatdress.tumblr.com är en av de bästa om man bara är ute efter lite modehistoria/mode/kläder.

De samlar plagg och accessoarer som bara kan beskrivas som blasts from the past och hämtar dem ur olika källor på nätet. Just nu går de kronologiskt och verkar vara väldigt mycket inne på 1860-tal – så jag föreslår att man härjar lite med randomknappen när man t ex har tid över och vill hitta något annat än det på style.com.

Spara / dela med dig

 

OKEJ. Här kommer helt utan utbroderande åsiktspretentioner: några kulturella inslag i mitt liv som bärt mig framåt den senaste tiden:

Först kommer tv-tips. Kokvinnorna i SVTplay. Jag hörde om denna film för länge sedan (i radion, yepp) och kunde inte sluta tänka på den. Och kan inte göra det nu heller när den äntligen finns att se på nätet. (Endast till den 24:e janurai obs!)

När allt är hopplöst brukar jag tänka på Louise Bourgeois och livet blir genast ja, i alla fall inte meningslöst. På Svtplay, igen, finnes nu en fin K Special om henne. Louise Bourgeois – spindelkvinnan. HÄR.

På Wimp.com: 90-årige Jack berättar om ett ögonblick han var med om två veckor efter dagen D i Normandie. (När man ändå är på den siten kan man bara häpna och gapa åt detta btw)

Kvinnorna i Tunis: en här dokun gick upp på tv ikväll så jag har inte sett den än. Men det är alltså en dokumentär om vilken roll fyra kvinnor (Sana Ben Achour, Emna Zahrouni, Youad Ben Rejeb och Amel Bejaoui) spelade för revolutionen i Tunisien.

Och på tal om just det så pratar Hillary Clinton här (från ca 10 min) om just hur vikten av hur även kvinnor släpps in i fredsförhandlingar – för att det över huvud taget ska bli någon framgång. Ett starkt tal. (Man kan även se den här filmen: Pray the devil back to hell.)

Här är btw lite mer Hillary Clinton i rollen som en av världens mest betydande politiker (läs talet här!):

Click here to view the embedded video.

vidare:

Jag kanske sagt det tidigare men något av de bästa jag vet är kanalen P1 i radio. Och det bästa denna veckan är absolut Roger Wilson och Stefan Ingvarssons reportage om författaren Edmund White för Biblioteket. Hör det! Alltså: här.

Och jo visst. Lyssnar på den ändå fina Jay-Z-låten där Babyoncé aka Blue Ivy gör sångdebut med sina nyfödda gnyenden. (Dessutom född på David Bowies 65-årsdag? Ingen press…)

Nu till kategorin komiker. Jag säger: teckningar av David Shrigley :

 

 

 

Och sist ännu mer Svtplay-love: LAS PALMAS FINNS JUST NU ATT SE DÄR (!!!)

Spara / dela med dig

Hej livsälskare,

nu kommer ni bli glada. För här kommer denna nyhet: Rodeo.net har en ny krönikör inom ämnet mode. Det är Anna Hellsten. (Ni vet, jag har skrivit om kärleken till Shampoo Rising-bloggen förut.)

Anna Hellstens krönikor kommer nu publiceras på Rodeos sida i DN Söndag samt återfinnas här (och här finns den första). Förresten, under Krönika här på Rodeo finns även den smarta och lika extremt fabiga Hanna Johansson. Men det visste ni säkert redan.

Läs introduceringsintervjun med Anna här!

 

Spara / dela med dig

Ur Barbara Walters intervju med Katharine Hepburn, 1981:

Hepburn: “I have not lived as a woman. I have lived as a man… I’ve just done what I damn well wanted to and I made enough money to support myself. And I ain’t afraid of being alone.”

Walters: “Is that why also you wear pants?”

Hepburn: “No, I just wore pants because they’re comfortable.”

Walters: “Do you ever wear a skirt, by the way?”

Hepburn: “I have one.”

Walters: “You have one.”

Hepburn: “I’ll wear it to your funeral.”

HE HE.

Och så lite bilder:

Med sina systrar Marion och Margaret, 1939.

Och här in action:

Click here to view the embedded video.

Click here to view the embedded video.

via Masha.

Spara / dela med dig

Bästa Annahita tipsade i fredags om den här som är så sjukt bra:

Click here to view the embedded video.

Vilket, fick mig att tänka på Rihannas twitter från i maj:

ÄG.

Spara / dela med dig

2012 är nästan en vecka gammalt, dags att ha en åsikt igen. Som många andra jag känner – mitt Facebookflöde sjukskrev sig självt med hänvisning till akut kulturdebattitis strax före lunch i förrgår – har jag den här veckan läst Bengt Ohlsson rasa.

Jag har också läst många människor rasa över att Bengt Ohlsson rasar. Och ungefär lika många som rasar över att människor rasar över att Bengt Ohlsson rasar.

En gång i tiden i Sverige, det var nog hösten 2004, debatterades det på kultursidorna om Slussens framtid. Under åren som följde fortsatte människor som läser kultursidor att tro att den här debatten handlade om Slussens framtid. Det sas ju så. Men det var bara en nominell Slussendebatt. I själva verket hade fokus förskjutits, snarare än diskussioner om stadsplanering var det som utspelade sig en långsam nedgrävning i ideologiska skyttegravar, kvar och bara lätt ogräsanfrätta sedan 70-talet.

Och så, härom veckan, skrev Malin Ullgren en krönika där hon slog fast att det inte är ”folkföraktande att föreslå för andra människor att det finns alternativ till att bara gilla läget”.

Check. Det är med den inställningen jag, de flesta kritiker, konstnärer och kulturarbetare samt politiker och tjänstemän på kulturdepartementet går till jobbet på morgonen.

Benke, däremot, slog som bekant bakut.

Det är nu en på många sätt utmärkt artikel han skrivit. Rolig, elak, en studie i kontrollerad ilska, det mesta som god kulturkritik ska vara. Men efter att kastat upp på Malin Ullgren, Kristina Lugn, Gösta Ekman och flera andra prominenta svenska kulturutövare landar Bengt Ohlsson i följande slutsats:

”Jag är less på den där uppfostrarniten. Folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan. Men om de sköljer sig med fluor eller går på experimentteater har jag faktiskt inte med att göra. Jag tror människor om att själva klara av att söka upp experimentteatern, om de skulle känna för det, och om de inte vill det har jag ingen lust att lirka eller manipulera dem till det. Jag tror att de kan gå igenom ett helt liv utan att ha sett experimentteater, och att de kan bli riktigt bra människor ändå.”

Då tänker jag ett par saker.

För det första: Trots att Bengt Ohlsson utmålar den omtalade kulturvänstern som ett hot mot vanligt folks förmåga att sköta sina egna liv, framstår det i hans text samtidigt som om kultursverige rent sakpolitiskt existerade i ett vakuum. Makt intresserar honom mycket, ”har alltid gjort”, skriver han. Men i sin artikel utelämnar han helt den folkvalda, politiska makten över kulturen.

Inte ett ord om kulturpolitiken.

Det är lite konstigt. Den logiska, politiska konsekvensen av hans resonemang blir nämligen ett bantat kulturstöd. Konstnärer, filmare, poeter – författare! – får sköta sig själva bäst de vill:

”Jag börjar vänja mig vid tanken att det finns en massa människor som inte bryr sig ett piss om det som jag ägnar mina dagar åt – böckerna, pjäserna, artiklarna – och ändå kommer jag att gå upp och göra samma sak i morgon som jag gjorde i går, för det är upp till mig och ingen annan att skapa en mening åt mitt liv.”

Drömmer Bengt Ohlsson alltså om ett framtida Sverige utan aktiv kulturpolitik? Ett land där staten slutat sponsra vissa kulturutövare som annars skulle ha svårt att göra vad de gör, trots att historien lärt oss att kultur kan ha ett värde även om den i alla lägen inte är kommersiellt gångbar?

Jag tror inte det. Om inte annat tyder hans egen historia på motsatsen. Bengt Ohlsson tog emot Stockholms stads hederspris – 100 000 skattefinansierade kronor utdelade av kommunstyrelsen – 2001. 2008 fick han Eyvind Johnson-priset, 60 000 skattekronor från Boden.

Skulle han idag ha tackat nej till de pengarna? Eller är det tvärtom så att Bengt Ohlsson fortfarande tycker att det är bra att staten stödjer viss kultur?

Jag lutar åt det senare. Tyvärr är det här bara antaganden. Bengt Ohlsson har lyckats med konststycket att skriva 18 000 tecken om kultursveriges ideologisering – utan att få med ett ord om svensk kulturpolitik.

Det är en av sakerna jag tänkte på. Den andra är den här: Vilka är egentligen den kulturvänster han skriver om? Var bor de? Var finns de?

Bengt Ohlsson frammanar middagar i Enskede och kvarteren runt Slussen. Jag vet inte om han studerat valresultaten från 2010, men Södermalm-Enskede är lika tryggt moderat som resten av riket. Tittar vi närmare på det som brukar betraktas som klassiska kulturarbetarområden – Katarina, Mariaberget, Hornstull – är moderaterna fortfarande största parti, nästan alltid med socialliberala miljöpartiet på andra plats. Sossarna kommer därefter, och först ännu längre ner vänsterpartiet.

Rent geografiskt verkar kulturvänstern alltså numera svår att lokalisera. Nu vet jag inte hur Kristina Lugn och Gösta Ekman röstar, de är fullt möjligt att de varit vänsterpartister hela livet. Men är det inte också en hypotetisk möjlighet att åtminstone ganska många andra människor i kultursektorn inte är det?

Och, oavsett, kan det eventuellt vara så att de flesta människor i Sverige faktiskt tycker att ”folk får leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar någon annan”? Till och med Malin Ullgren?

I så fall är det kanske så att kulturvänsterns främsta funktion idag är den som en samling väderkvarnar. En mytbild för människor – uppvuxna i ett Sverige som de senaste 30-40 åren gått från åsiktshegemonisk sossekrati till ett land som de flesta andra i det socialliberala nordeuropa – att dra en Don Quijote-lans mot för att försäkra sig själva om att de hänger med i utvecklingen. Något att sätta upp som imaginär fiende, eftersom världen alltid känns tryggare när motståndet är tydligt definierat.

Vad vet jag. Men om det stämmer tror jag inte Bengt Ohlsson behöver oroa sig särskilt mycket för kulturvänstern. Även röda väderkvarnar brukar vara harmlösa.

Tydligen fick Sarah Burton fram de där porslinsklänningarna ur Alexander McQueens höstvisning, genom att ta 10 bitar porslin, måla på det som om det vore trasigt, kartlägga det efter en överkropp och sedan skapa bitarna och nitiskt pussla dem på en korsett. Berättar hon i en intervju på youtube:

”We hand-painted 10 different plates. Then we sort of dissected them as if it was broken, so we did a pattern like it was broken. Then we engineered the image onto a bodice. Then we handcut all the porcelain pieces out from the mold we had. Then we made each of those pieces again individually and numbered them. It was like a jigsaw puzzle.”

Click here to view the embedded video.

 

Som om inte det här vore nog bevis, nämner Sarah Burton också i videon det som alla förstått är anledningen till varför hon valde att fortsätta med Alexander McQueens modehus: det finns så mycket hantverksmässig designkunskap inbyggd i det modehuset att det vore skam att låta det försvinna iväg med McQueens aska.

För att vädra en personlig åsikt…tycker jag Sarah Burton tveklöst är en fantastisk designer, men, jag kan inte heller låta bli att tycka att den där höstkollektionen är rätt tacky på sina ställen.

De säger att Burton är mer feminin, mjuk och romantisk än McQueen var, men jag ser mer en stelhet i hennes plagg, mer som en rustning än vad McQueen någonsin var? Om om ett McQueen-plagg någonsin varit något att ställas ut i en museimonter (snarare än visas i en visning eller modeplåtning, eller, ha på sig) så känns det som nu under Burton. Hantverket är inspirationen.

Men fortfarande. Fantastiska plagg. Det säger ju sig självt. Osv.

Ur vårkollektionen 2012 av Alexander McQueen/Burton (en kollektion som jag, faktiskt, tycker är helt underbar) gillar jag speciellt t ex den klänningen som är i spets och chiffong med applikationer i spets av laserutskuret läder. Hur de fått ihop den är också omöjligt att förstå. Verkligen otrolig.

Alla bilder: Alloverpress.

 

Spara / dela med dig

Den som vill se en fantastiskt välgjord film där massa män går ut och in i bild och talar snabbt med varandra kan se Tinker, tailor, soldier, spy. (kvinnorna i den filmen var förresten strippor, mammor eller nakna och skjutna) Den som istället vill se en film där man som publik känner något kan se Aki Kaurismäkis Mannen från Le Havre. ”En solidaritetsapell med budskap till såväl sannfinländare och sverigedemokrater som gemene man”, sa Kulturnytt och det är precis så. En pricksäker skildring av samtiden [i dagens västeuropa] i hur den i slutändan blir en Disneysaga…

Spara / dela med dig

I helgen såg jag ynglingagatan 1-utställningen på Moderna igen, innan den stängde. Utställningen presenterar alltså konst som ställde ut på ett galler under 90-talet som kom att bli betydande för den svenska postmoderna konstscenen.

Med i utställningen fanns ett verk av Ann Sofie Back från 1999.

Tejpade skor fasttejpade i golvet och handskar med avklippta fingrar upphängda på väggen.

Spara / dela med dig